kambodja

Tre dagar efter att kusinerna kom ner åkte jag till Kambodja och Siem Reap för att titta på alla tempel. Som vanligt var det en mindre cirkus på flygplatsen innan man kunde åka iväg. I kambodja var det "visa on arrival" som gällde vilket betydde att hela planet skulle krångla sig igenom ett vindlande system av stämplar och papper. Som tur var hade jag med mig passfoton så jag slapp iaf det momentet. Efter att jag hade fyllt i ett papper var det inte mindre är elva gravallvarliga män som skulle titta på det och sätta sin stämpel på det innan jag till slut fick mitt klistermärke i passet.

När jag kom fram til hotellet hade det redan blivit mörkt så det blev en dusch, middag, en drink med en fransman och sen sova för att orka åka iväg 8 dagen efter. Har sällan sätt så mycket mygg på en och samma gång som det var i mitt hotellrum. Som tur var fick jag sova som en liten prinsessa med himmelssäng, eller ja myggnät, så mig fick de inte smaka på!

Steg upp med tuppen och började dagen med att bråka lite med taxichauffören för att jag inte vill åka "den vanliga" rundan bland templen utan hade en egen idé om i vilken ordning de skulle ses. Till slut gav han med sig, men muttrade att alla andra åkte den färdiga rundan. Men det struntade jag i och det blev så bra så.

Började på Angkor Thom och Bayon, ett stort mäktigt tempel med en massa enorma stenansikten som tittar i alla riktiningar. Jag tror att det var det templet där de hade plockat ner hela templet för att renovera det, men under ett krig försvann ritningarna så forskarna har byggt med ett jättelego i flera år för att få ihop det igen. Det är nog nästan klart, ligger dock lite bitar här och där som verkar ha blivit över...

Den vackra vita ballongen som tronar framför Bayon är ditsatt av University of Tokyo som har varit med och lekt med jättelegot, hade kanske räckt med en diskret skylt...

Det fanns flera små buddhor som små tanter tyckte man skule tända rökelser hos och ge pengar till. Upptäckte dock att så fort man vände ryggen till så var tanten framme och stoppade pengarna i egen ficka.

Älgade omkring bland lite olika stensamlingar och när alla andra åkte till stan för att äta lunch ville jag åka till nästa tempel varpå en diskussion utbröt igen med taxichauffören, som tillslut körde mig dit jag ville. När jag hoppade ur sa han att jag fick en halvtimme i det templet sen skulle jag äta lunch för jag var hungrig enligt honom. Men tji fick han för jag var ensam i templet och kunde leva loppan och äta kakor så mig gick det ingen nöd på. Efter en timme, när alla andra började komma tillbaka åkte jag och åt lunch iaf.

Efter lunch åkte jag till Angkor Wat som kanske är det mest kända templet. Nu var alla turister ute och vallades av guider igen så det kryllade av folk, många japaner som rörde sig i flock med tre kamorer kring halsen och ett stativ i varje hand, minst.

Det är flera olika nivåer på Angkor Wat och det blir många trppor att klättra i. Den sista nivån är svårast för den leder upp till "himmelriket" och dit ska ju inte vem som helst kunna ta sig sådär var trappan extra brant. Kan ju säga att maya-killarna som byggde tempel i Mexiko kan ju slänga sig i väggen, deras trappor är ju rena rulltrappan i jämförelse. Men det var mödan värt, som tur var. Blev stoppad av en pratsjuk munk och fick syn på en synnerligen intressant turist, av klädseln att döma gissar jag att det var en affärsman som "pissade på tallfället" när han ändå var i stan...

Mötte för övrigt två amerikaner som jag pratade med på flygplatsen i Vientiane, ganska oväntat att möta dem igen uppe på toppen av Ankgor Wat. Efter att ha sagt hej och hello till dem var det dags att ta sig ner igen för att kunna ta sig till nästa tempel där solnedgången ska vara fin. Eftersom det nu var himmelriket jag befann mig i var det inte helt lätt att ta sig ned och den enda trappen där det fanns någonting att hålla sig i på nedvägen var nedlusad med japaner så det var bara att vackert vänta och ställa sig i kö, i tjugo minuter!

Efter sedvanliga diskussioner med chauffören bar det av till det sista templet för dagen. Väl uppe vid templet efter en stunds vandring såg jag solnedgången tillsammans med en trevlig japan vid namn Yuki som också hade tröttnat på skolan och åkt iväg. Ja, och sen var det ju en miljon andra turister som också var däruppe. Lyckades dock hitta en lucka mellan alla japaner och kineser och fick en liten bild innan solen gick i moln.

Eftersom han ju var just japan skulle han förevigas på bild, givetvis med en utav sina fina fotogester. Vet inte varför men de gör alltid nåt tecken eller dyl på varenda bild de tar.


Dag två inleddes med en tripp till ett litet litet tempel som ligger utanför resten av tempelområdet. Templet var som sagt litet men väl värt att åka och till pågrund av dess små fina detaljrika figurer, ristade i rosa sandsten.


Sedan for jag tillbaka och tittade på Ta Phrom, djungeltemplet där Lara Croft spelades in. Även här fanns det lika många japaner som myror, men det var bara att sätta sig ner och vänta ut dem så kunde man röva fritt sen. Tyvärr verkar jag ha gått med huvudet under armen för jag har inte tagit några vettiga kort därifrån.

Ta Phrom var det sista templet jag såg innan jag var tvungen att åka till flygplatsen för att flyga tillbaka till Saigon igen.