landet som gud glömde...

Både jag och morbror hade Laos som en vit fläck på kartan och bestämde oss för att ta en fredag till måndag i det okända landets huvudstad, Vientiane. Vi flög med ett litet plan till den lilla internationella flygplatsen i Vientiane som är av storleksordningen Bromma flygplats, medräknat både inrikes- och utrikesterminalen. Från flygplatsen tog vi en taxi, vilken inte härstammade från detta århundrade och knappt det föregående heller, längs grusvägar (!) in till stan och vårt hotell. Morgonen efter klev vi upp för att utforska den stora staden och hittade oss en tuktuk och Suck, chauffören som skulle visa oss hela stan. Vi började kl.10 och vid tolvsnåret hade vi sett allt, och då menar jag allt.

det första vi såg var ett tempel där de hade samlat hundratals buddha-figurer i alla storlekar.

rakt över gatan låg ett till tempel, med några få och inte alls lika fina statyer. Solen stod mitt på himlen så det gick inte att få några bra bilder på det templet, trots att jag och morbror löpte varvet runt för att försöka.

Bilden nedan är resultatet av mitt försök, uppkrupen i en buske...

Stadens stolhet verkar vara en stor gul stupa, vilken vi givetvis åkte till. Jag kan väl inte säga att jag hoppade högt av glädje när jag såg den. Den var stor och den var gul, typ.

Fransmännen har ju härjat här i området och även Laos har fått en släng av fransos-sleven. På väg från jättestupan åkte vi längs en av fransmännens efterlämningar, boulevarden som går från en lillebror till triumfbågen i Paris ner till presidentpalatset.

Boulevarden är för övrigt en av få asfalterade gator i stan och presidentpalatset var stort och obevakat. Hade nog varit fritt blås ända in i vardagsrummet om man nu hade varit intresserad av att avlägga en visit hos presidenten.

Efter triumfbågen var vi klara, två timmarsturen hade täck in allt som fanns att se. Så det var till att äta lunch och sen trava om kring på morning market och bli förbannad på deras hysteriska priser. Jag tittade på ett armband som hon skulle ha 150 dollar för, i mina ögon var det värt 50 kr. Det värsta var att de var benhårda också, pruta gick icke! Morbror hittade en medalj han ville ha, men tanten skulle ha 350 dollar. Efter en halvtimmes snack om annat kostade den plötsligt 50 dollar, men det var nog den enda som gav med sig.

Någon gång under eftermiddagen trillade vi in på samma tempel där vi börjat dagen. Den här gången var det fler munkar där, varav en utav dem bjöd in oss till hans tempel dagen efter.

Söndagen ägnades åt shopping och besök hos munken. Apropå shopping heter valutan i Laos kip och är inte värd många korvören. När vi växlade på flyplatsen radade killen upp sedelbunt efter sedelbunt, när vi gick där ifrån med fickorna fulla kändes det som att vi skulle ut och deala med maffian. På bilden nedan försöker jag räkna ihop till en summa motsvarande 50 kr, det tog en stund.

Innan vi skulle fara tillbaka till Sagion åkte vi iväg med Suck till Buddha park där de också samlat en massa buddha-statyer. Var helt okej, men jag tror jag hade fått en överdos av buddhor för jag gick mest runt och tänkte "jaha, en fin buddha till, kul" och orkade knappt lyfta kameran.

Det kryllade av barn som sprang runt i parken, varav en hade en munkdräkt på sig. Det kan ha varit jag som inte var vid mitt mest positiva sinnelag men jag var, och är nästan fortfarande, övertygad om att det var en fejk-munk. En utklädd unge som ville att man skulle fota honom så han kunde be om pengar. På pin kiv fotade jag honom därför i smyg...

Om jag ska sammanfatta Laos så blir det: ett fattigt land utan någon som helst förståelse för marknadsekonomi och pengavärde där det modernaste de har är ca tio rödlysen (alla utmärkta på kartan) och en svensk pizzeria. Laos är andet som gud glömde, och alla andra med...